Välkommen till Bibelsidans frågeforum

frageladaDetta är Bibelsidans interaktiva forum för bibelfrågor där du både kan ställa frågor, följdfrågor själv svara och kommentera på andras frågor och svar. Vi tror att det är genom frågorna som svaren fördjupas - och väcker nya frågor. Detta för att man under hela sin livstid skall ha en härlig brottningsmatch med bibelordet! Använd frågeformuläret nedan! Eller: läs befintliga frågor och svar ännu längre ner och kommentera på dem! Du kan också gärna sända oss idéer på vad vi borde ta upp i videoundervisningen! Bibelsidan är en sida i första hand för bibel och exegetik (bibelutläggning) och inte för apologetik (även om det visserligen blir en hel del apologetiska inslag) eller samhälssdebatt. Om du har frågor av mer apologetisk (dvs försvar av kristen tro) eller samhällsdebatterade karaktär så föreslår vi därför att du besöker någon sida som speciellt inriktar sig på det; tex Apologia, Credoakademin, Svenska Evangeliska Alliansen, Claphaminstitutet mfl. OBS! Formuläret nedan har krånglat lite. Vi tittar på en lösning. Under tiden: skicka din fråga på email till bibelsidan@gmail.com istället! Ställ din bibelfråga här: Namn E-post * Fråga *

onsdag 26 mars 2014

Gemenskapsoffer?

Fråga: I Gamla Testamentet står det ju mycket om olika offer, tex syndoffer som man offrar för att bli fri från synd, men vad är ett gemenskapsoffer? Vad har det för mening/av vilken anledning offrades det? /Sofia

Bibelsidan svarar:

I GT är man mycket medveten om att allt som slaktas också innehåller liv. Därför var slakt något som var tvunget att ske under kontrollerade former och inför Guds ansikte väl medvetet om att livet återvänder till Gud som gett det (5 Mos 12:20-26).
 
På så sätt sker all slakt som ett slags offer (dvs livet ges till Gud) och faktum är att hebreiskan inte skiljer på orden utan bara har ett ord för slakt och offer: zavach. När man slaktar skall man alltså vara medveten om att ett liv ges för att jag som människa skall få äta köttet och därmed (fortsätta) leva. Djuret offras för den som äter och djurets liv går till Gud.  

Sammalunda gäller för syndoffer: djurets liv spills istället för människans eget trots att hon genom sin synd är värd att dö. På så vis manifesterar människan genom djuroffret på ett oerhört handgripligt sätt att hon är medveten om sin synd och behovet av Herrens nåd.  

Då man offrade/slaktade för att äta köttet och inte för att bränna upp det (som man gjorde vid synd/ brännoffer) åt man en del av djuret rituellt tillsammans med Gud – dvs i direkt samband med slakten i templet/tabernaklet och tjänstgörande präst och dessa måltidsoffer är uppdelade i egna kategorier varav ”gemenskapsoffer” är den utmärkta översättning Bibel 2000 ger. På hebreiska heter de zevach shelamim. Shelem kommer av samma rot som shalom (fred) och i vissa översättningar heter det till och med ”fridsoffer” eller "fredsoffer". I 1917 års översättning heter de oftast ”tackoffer”. 

Måltiden är utöver offret en av de tydligaste samhörighetsritualerna i GT och fortfarande oerhört grundläggande för mänskligt samliv: den man vill lära känna och vara vän med äter man också tillsammans med precis som att ett fredsfördrag ofta beseglades med en fest/måltid.  

I gemenskapsoffret kopplas dessa båda saker (offret och måltiden) ihop: gemenskap med Gud i en offermåltid där Gud påminner om sin närvaro dels genom prästen och templet  - som också äter av offret - och dels genom det döda köttet i offret (som tydligt visar att livet har tagits emot av Gud). Därför är gemenskapsoffret något oerhört viktigt i den gammaltestamentliga kontexten. I offerritualen ingår också osyrade bröd och i 3Mos 7:11-21 går det att läsa mer utförligt hur gemenskapsoffret skall gå till.

Man kan lätt jämföra ritualen med den kristna nattvarden som på många sätt är en direkt återspegling av gemenskapsoffret. Nattvarden rymmer dock ytterligare motiv och kan sägas inkorporera hela offer- och befrielse-terminologin i GT. 

Hoppas det kastade lite ljus över det hela. Allt gott!
 
Elias Tranefeldt

tisdag 25 mars 2014

När profeteras om Messias första gågen?


Fråga: När är första tillfället i Bibeln Gud berättar att Messias ska komma och rädda oss?
/Tilda

Bibelsidan svarar: Som kristen skall man läsa Bibeln med ”messianska glasögon” – dvs läsa allt man läser i ljuset av Messias lidande, död uppståndelse till syndernas förlåtelse och kyrkans utbredande i Andens kraft med början i Jerusalem. Den tolkningsnyckeln är det Jesus själv som ger i Luk 24:45-49. Vi ser också där hur Jesus själv utlägger hela den hebreiska Bibeln (GT) på detta sätt. Därför kan man säga att redan i Bibelns första verser (1 Mos 1:1-5) finns profetian om Messias och räddningen genom honom, likaväl som i alla kommande verser i GT. Så låt oss titta lite närmare på det första stycket:

I begynnelsen skapade Gud himmel och jord. Jorden var öde och tom, djupet täcktes av mörker och en gudsvind svepte fram över vattnet. Gud sade: ”Ljus, bli till!” Och ljuset blev till. Gud såg att ljuset var gott, och han skilde ljuset från mörkret. Gud kallade ljuset dag, och mörkret kallade han natt. Det blev kväll och det blev morgon. Det var den första dagen.

Vi ser hur Gud beskrivs som alltings upphovsman och skapare, hur himmel (universum) och jord, ljus, vatten och tid skapas. Därav ser vi hur Gud själv står utanför dessa storheter och inte är underställd vare sig tiden (han är evig) eller rummet: han skapar universum, han är inte en del av det. Däremot verkar han i detta rum genom sin Ande (i Bibel 2000 lite otydligt översatt med ”en gudsvind”. Något ”en” finns inte i grundtexten, däremot kan hebreiskans ruach betyda både vind och ande. Det står alltså ”guds vind/ande”. Anden är mycket bestämd och konkret: den tillhör Gud och är inte något odefinierat ”en” bland många.
Vi ser också hur Gud är både levande och tänkande då han talar (varde ljus!) och tycker (att ljuset är gott). Redan i skapelsens början tillkommer också en etisk och estetisk dimension till universum: något kan vara gott och vackert (hebr tov). Det blir en grundläggande lektion i vem Gud är så som vi ser honom när vi tittar på skapelsen.  Ur ett kristen perspektiv djupnar dock bilden eftersom vi vet att Jesus ju är Gud. Så börjar Johannes berättelse om Jesus som ett eko av 1 Mos 1:
I begynnelsen fanns Ordet (här avser Johannes Jesus/Messias/Sonen, övers anm.), och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud. Det fanns i begynnelsen hos Gud. Allt blev till genom det, och utan det blev ingenting till av allt som finns till. I Ordet var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det. (Joh 1:1-4)
Som kristen läser man alltså skapelseberättelsens första meningar så att den treenige Guden genom sitt ord (Sonen) och sin Ande skapar och upprätthåller universum. Då det är gudsordet som frambringar liv i universum är det också detta ord som ÄR livet och eftersom ljuset lyser i mörkret på Ordets=sonens befallning så har inte mörkret makt över ljuset. Det vill säga Sonen garanterar att människorna och skapelsen kommer att leva i liv och ljus och det är sonens uppdrag att så sker. Så kan man redan ur skapelseberättelsens första verser utläsa att garanten för liv och ljus i ett annars mörkt och tomt universum är Ordet/Sonen och den vi människor kan hoppas på för vårt livs skull är denne Son.
Så säger också Jesus om sig själv: ”jag är världens ljus” (Joh 8:12) och Petrus bekänner på Andens ingivelse: ”du har det eviga livets ord” (Joh 6:68). Räddningen från mörker och död kan alltså bara ske genom honom som har liv och ljus i sin hand och denne någon återfinner vi just i 1 Mos 1:1ff: Herren och det utsagda ”varde ljus” blir alltså första gången Herren berättar för universum och oss människor (redan innan vi finns) att han genom sitt Ord är den som räddar oss.

Allt gott!

Elias Tranefeldt