Kan Jesus bli förvånad ?

Vad jag har uppfattat tidigare är Jesus tidlös och vet vad som kommer hända. Men i Matt 8:10 står det att " Jesus blev förvånad.." När han fick se en sån stark tro hos en officer som bad om hjälp. Kan Jesus/Gud bli förvånad? Har inte han allt i hans hand? Kan vi verkligen känna oss trygga om Gud inte alltid vet vad som kommer att hända ? / Hanna

Bibelsidan svarar:

Det korta svaret på denna fråga är att det står att Jesus blev fövånad och alltså kunde reagera med förvåning. Det långa svaret är ju naturligtvis lite längre...

Frågan berör precis som du också säger, Jesu/Guds allvetande och allsmäktighet. Därmed hamnar också frågan om hur Jesu mänskliga natur förhåller sig till Jesu gudomliga natur.

Detta är något som i alla tider vållat dispyter i kyrkan, där vissa har utvecklats till regelreätta teologiska krig. Därmed har man också försökt att fastslå i detalj vad Jesus kan, respektive inte kan göra som Gud i mänsklig natur med flera olika mer eller mindre obegripliga teologiska termer som resultat. En vanlig hållplats i diskussionen är Jesu utsaga i Matt 24:26 m markusparallell där han menar att inte ens sonen (=han själv) känner dagen eller timmen när himmel och jord skall förgå.

Ofta brukar man därför säga att Jesus i sin sin mänskliga natur är bunden under tidens lagar (dvs som människa på jorden är han inte tidlös - han kan bara veta att och hur men inte exakt när.) Din fråga sträcker sig dock längre än så, eftersom förvåning primärt inte hör samman med kunskap om tid utan med kunskap om förhållanden. Dvs: visste inte Jesus att denne romare ägde en stor tro?

Här är det dock viktigt att komma ihåg hur bibelordet kommit till och fungerar: evangelierna (Matt, Mark, Luk, Joh) är oftast inte av dogmatisk (dogmatik=troslära) karaktär (dvs de fastlår sällan vad kristen tro och Jesu natur är som en regelbok) utan de är mestadels deskriptiva (dvs de beskriver oftast bara hur och vad Jesus sade och gjorde).

Risken är alltså att man inte utgår från bibelordet när man formulerar dogmatik, utan tar bibelordet som dogmatik i sig. Om man gör det kommer väldigt mycket i Bibeln att framstå som motsägelser och inkonsekvent och man blir tvungen att ägna mycket tid åt omförklarande dogmatiska överbyggnader.

Ett bra exempel här är bönen Fader Vår där Jesus lär oss att be att slippa utsättas för prövning/frestelse.  I det mer dogmatiskt hållna Jakobsbrevet står det att "Gud prövar/frestar ingen" (Jak 1:13). I grekiskan används samma ord (peirazō) på dessa platser och det kan till svenska översättas med såväl prövning som frestelse (syns inte så bra i Bibel 2000 som blandar orden "fresta" och "pröva" när det i grundtexten egentligen är samma grekiska ord).

I kyrkan har det därför ibland uppstått strid kring vem som har rätt om Gud: Jesus som säger att Gud kan inleda i frestelse eller Jakob som säger att Gud inte kan det. Det är ett typiskt exempel där man ställer en icke-dogmatisk text mot en dogmatisk i tron att de båda är dogmatiska och att de därmed tar ut varandra.

De som gör så men ändå vill behandla båda ställena som Guds ord blir tvungna att göra en dogmatisk överbyggnad för att ändå få ihop dessa ställen och inte ta bort något av dem. En vanlig sådan överbyggnad är att hävda att Jakob avser frestelsedimensionen i ordet (som djävulen står för) medan Jesus avser prövningsdimensionen (som Gud anses står för) och att de alltså inte egentligen talar om samma sak.

Ett enklare sätt att förklara denna skillnad är helt enkelt att inse att Jesus inte uttalar sig dogmatiskt i bönen på det sätt som Jakob gör. Det Jesus vill lära oss är inte att Gud är den som frestar eller prövar utan att vi skall vända oss till honom och be honom om att slippa det vi tror att våra hjärtan och kroppar inte klarar av (Jesus eget exempel här på en prövning som vi skall få be att slippa är att fly på vintern - Matt 24:20).

Då får vi ett böneförhållande till Gud som utsäger att han har allt i sin hand och makt också över det onda och förskräckliga och därmed kan kontrollera om vi kan utsättas för det eller inte (även om det tekniskt sett är djävulen som står för ondskan vilket Jakob vill få oss att komma ihåg så vi inte börjar tror att Gud är ond bara för att han tillåter ondska). Det gäller alltså att se vilken sorts text vi har framför oss så att vi också kan dra rätt exegetisk slutsats.

Samma sorts resonemang kan alltså användas för den text du nämner. Det är ganska uppenbart att evangelisten inte är ute efter att göra ett dogmatiskt uttalande om huruvida Jesus är allvetande eller inte utan beskriver hur mötet mellan officeren och Jesus tedde sig: detta är faktistkt inte enda gången det står att Jesus reagerar med förvåning (grek thaumazō: förvånade sig, förundrade sig, häpnade ). Även i Mark 6:6 "häpnar" Jesus, denna gång som reaktion på folks otro. Vi båda tillfällena handlar det alltså om människors reaktion på Jesus på ett trosplan.

Samma förundran som Jesus reagerar med på nasareernas otro (de som verkligen borde tro på honom eftersom de om några känner honom), visar han nu inför officerens enorma prov på tro (officeren som inte borde ha några som helst orsaker att tro på Jesus utan tvärt om se honom som en potentiell fiende - alla trodde ju att Messias skulle utrota alla romare).

De texter av mer dogmatisk karaktär som finns om Jesu allvetande (Joh 2:24 osv) skall alltså inte ställas emot de deskriptiva texter som finns om hur han reagerar i mötet med människor. Samma sak gäller ju faktiskt alla de känslor Jesus/Gud visar prov på: om Jesus vet vad som skall hända är det väl inte särskilt gudomligt att reagera känslomässigt på det som händer? Varför blir till exempel Jesus så ledsen och upprörd (syns lite dåligt i Bibel 2000) i mötet med änkan i Nain som förlorat sin son om han ändå vet att han kommer göra henne glad igen när han uppväckt sonen - osv?

Av någon anledning väljer Gud att uppenbara sig som en känslomässigt engagerad Gud trots sin allvetande och allsmäktiga karaktär och det gäller även uppenbarelsen i Jesus. Detta avspeglar samtidigt ganska bra vem Gud är: inte en idé eller filosofisk nödvändighet, utan en levande Gud med passion för sin skapelse och människan i synnerhet.

Därför förundrar sig Jesus över romaren som tror på honom. Därför förundrar han sig över människor som vägrar att tro på honom fast det är så uppenbart att det är han som är Gud. Och allsmäktig. Och allvetande. Och på ett dogmatiskt plan allt annat än förvånad: det är ju hans människor och hans skapelse och han vet ju precis hur vi fungerar. Med tro ibland och otro - och kanske oftast med en rejäl blandning av bådadera (Mark 9:24)

Man kan också närma sig denna fråga på flera andra sätt, inte minst religionsfilosofiska (vilket också många tänkare har gjort - läs gärna prof. em. Alvin Plantingas Does God Have A Nature?) och jag menar inte att detta var ett fullständigt uttömmande svar i frågan, men däremot ett med en exegetisk vinkel vilket ligger i linje med hur Bibelsidan väljer att svara på frågor som glider mot det religionsfilosofiska som denna fråga gör.

Allt gott!

Elias Tranefeldt