Halloj! Jag har en liten fråga. I 2 Mos 3 (Brinnande busken) där säger Gud till Mose att ta av sig sina skor för att han är på helig mark. Jag undrar vad Gud om det menas något speciellt med det eller är det "bara" helig mark eftersom Gud är där? /Alice

Bibelsidan svarar:

Hej Alice! Svaret är "både och": marken blir helig därför att Gud uppenbarar sig, precis som du säger men det är också så att Gud har utvalt just den platsen att uppenbara sig på och därför skall Mose räkna den som helig.

 

Denna plats blir också platsen dit Mose på Guds befallning tar sitt folk att fira gudstjänst efter att de räddats ut ur Egypten och även berget där Mose tar emot lagtavlorna från Herren.

 

Exakt var denna plats (Horebs berg, Sinai berg) ligger vet man inte idag: traditionen utpekar en bergstopp i sinaihalvöns bergsmassiv, men att detta skulle vara den historiska platsen är omtvistat.

 

Det kloster (St Katharina) som ligger vid foten av berget anses traditionellt vara byggt över den en gång brinnande busken (som dessutom fortfarande finns till beskådan). I detta kloster har några av de allra äldsta nytestamentliga manuskript som finns bevarats (Codex Sinaiticus, även refererat till som א) och såväl klostret som berget är välbesökta turistmål.

 

/Elias

Fråga: "I Matt 5:17-20 så säger Jesus att han inte har kommit för att upphäva lagen och att den som upphäver ett enda av buden ska räknas som den minste i himmelriket. Vad menar han och hur går detta ihop med gamla testamentets lagar om stening mm.? Gäller detta verkligen fortfarande?
/Samuel

Bibelsidan svarar:
Hej Samuel!
Det är en stor och mycket omdebatterad fråga du berör. Hur ska vi se på Lagen egentligen?
Låt oss börja med att noga kolla den text som du citerar. Jag tror att flera saker i själva texten kan hjälpa oss att förstå vad Jesus menar egentligen.

 Jesus säger i texten att han inte kommit för att upphäva "Lagen och profeterna", vilket är ett slags samlingsbegrepp för hela Gamla Testamentet, ibland sa man också "Lagen, profeterna och skrifterna". När vi läser ordet Lagen tänker vi lätt i termer av lagbud; "Om någon gör x ska den straffas med y" men när man i Bibeln talar om Lagen menas ofta de 5 moseböckerna eller hela GT, man talar alltså både om historia, Guds uttalade vilja,  Mose lagar till Israel, profeternas budskap och även offerväsendet. Allt det är Torah, Lagen. Ordet Torah skulle också kunna översättas med "Undervisning" (alltså Guds undervisning);

Historia - Visar i konkreta situationer hur Gud agerar och vem Han är. Han är den som skapat oss, Han förlåter folk när de omvänder sig, Han svarar på bön osv.

Guds uttalade vilja - Gud uttrycker på många ställen vad Han vill. Det främsta exemplet på detta är Guds 10 bud.

Mose lag - Visar hur Mose (med Guds ledning) tillämpade Guds vilja i Israel på den tiden.

Offerväsendet - Visar hur Gud genom offer kan rena oss från våra synder. Visar på vårt behov av att bli förlåtna för att kunna vara tillsammans med en Helig och god Gud.

Det Jesus säger är alltså; Gud har inte ändrat sig! Tyckte Han att det var fel att mörda innan tycker Han att det är fel fortfarande, och inte bara det utan Han tycker att det är fel att ens kalla någon en dåre. Läser man vidare i texten ser du att det är detta som Jesus fortsätter att förklara. Exemplen han tar på bud som man inte får upphäva är t.ex. "Du ska inte mörda" och "Du ska inte begå äktenskapsbrott" (moraliska principer, inte tillämpningar). Kort sagt; Gud är densamme igår, idag och för alltid och Hans vilja kommer aldrig att ändras. När Jesus nu säger att han ska uppfylla Lagen betyder det att han förkroppsligar Guds vilja genom att han lever ett liv utan synd, blir vårt offer, uppfyller Guds löften osv.

Hur ska vi då se på Mose lag, alltså den praktiska rättskipningen i Israel? Detta var en tillämpning av Guds vilja i en konkret situation.

Låt oss ta ett exempel. I Israel var det lag på att om en kvinna blev änka men inte hade barn så skulle mannens bror gifta sig med henne och ge henne barn. Detta kan låta ganska hemskt för oss. Men i den kulturen var det en väldigt bra lag; kvinnan blev i den kulturen försörjd först av sin far, sedan sin man och sist (om mannen dog) av sina söner. I det här fallet skulle hon alltså hamna mellan stolarna, hon kunde inte försörja sig själv, men kunde också få det svårt att gifta sig igen eftersom hon inte var jungfru längre. Lagen var till för att beskydda henne, eftersom Gud bryr sig om de utsatta i samhället. Men skulle denna lag fungera för oss att följa idag?

I Nya Testamentet förklarar Paulus att hedningar(icke-judar) som blir kristna inte behöver följa Israels lagar, och det var också därför man inte ville omskära dem. Vi tror på Israels Gud, men vi är inte judar! De lagar du nämnde om stening är en tillämpning för ett annat folk (ett väldigt speciellt folk som gemensamt beslutat att följa Guds vilja) i en annan tid och ett annat sammanhang.

I Apg 15:1-21 får vi följa hur apostlarna resonerar kring detta. De beslutar gemensamt att de hednakristna inte ska behöva följa Mose lag (förutom det som i Mose lag sägs gälla för även ickejudar: att inte äta blod och avgudaoffer och avhålla sig från otukt) men de åläggs ändå samtidigt att de hålla en hög moralisk standard.

Så har då Israels lagar, Mose lag, någon betydelse för oss eller ska vi bara hoppa över de texterna?
Själv tycker jag att det ger mycket att försöka förstå dessa lagar, eftersom de berättar om Guds vilja in i deras situation, vilket hjälper mig att förstå vad Gud värderar, så att jag kan förstå Guds vilja i vår moderna tid. Därför talar man i Nya Testamentet om att vi ska låta oss förvandlas genom sinnets förnyelse så att vi kan pröva vad som är Guds vilja (Rom 12:2).

I exemplet tidigare kan vi t.ex. se något av Guds omsorg om de utsatta i vårt samhälle. Det sporrar oss att hjälpa ensamstående, att hjälpa flyktingar och andra utsatta.

Vi står inte under Israels lagar, men vi står under Guds vilja. Vår uppgift blir att bedöma hur vi ska kunna följa Honom i vårt land, i vår situation.
Jag hoppas att svaret hjälpte, annars får ni gärna fråga vidare!
/Thomas Fryxelius

Celibat???

Finns det något om celibat med i Bibeln? Hittar inte själva ordet när jag söker på Bibeln.se.
Har ni något bra att säga? /Linus

Bibelsidan svarar:

Det är inte så konstigt att du inte hittar ordet celibat i bibeln eftersom detta ord inte finns i bibeltexten. Det celibatet handlar om – att medvetet avstå från att leva ut sin sexualitet för himmelrikets skull – är dock centralt när det kommer till den bibliska undervisningen om sexualitet.

Den mest sammanhängande undervisningen på detta tema hittar man hos Paulus. Särskilt 1 Kor 6:12-7:40  kan (till stora delar) ses som ett brandtal just för att leva som singel. Det är den uppenbart ogifte* aposteln Paulus som talar:

 

Helst skulle jag vilja att alla människor vore som jag (dvs ogift). Men var och en har sin gåva från Gud, den ene av ett slag, den andre av ett annat. Till de ogifta och änkorna säger jag att det är bäst för dem om de förblir som jag. Men om de inte kan leva avhållsamt skall de gifta sig, eftersom det är bättre att gifta sig än att vara upptänd av begär. …

Den ogifte är angelägen om det som tillhör Herren, hur han skall göra som Herren vill. Den gifte är angelägen om det som tillhör världen, hur han skall vara sin hustru till lags, och så blir han splittrad. Den ogifta kvinnan, jungfrun, tänker på det som tillhör Herren, att hon skall vara helig både till kropp och själ, men den gifta kvinnan tänker på det som tillhör världen, hur hon skall vara sin man till lags. Detta säger jag för ert eget bästa, inte för att snärja er, utan för att ni skall leva anständigt och stadigt hålla er till Herren och inte slitas hit och dit. …

En hustru är bunden så länge hennes man lever. Men om mannen dör, är hon fri att gifta om sig med vem hon vill, bara det sker i Herren. Men lyckligare är hon om hon förblir som hon är. Det är min mening, och jag tror att också jag har Guds Ande. (1 Kor 7:7-9, 32b-35, 39-40)

Av sammanhanget är det tydligt att Paulus främsta angelägenhet i det han skriver är att missionsuppdraget ska kunna utföras så effektivt som möjligt. Och alla som har bildat familj kan ju ganska lätt konstatera att han har rätt: med äktenskap och barn kommer nya lojaliteter – lojaliteter som Paulus på intet sätt ifrågasätter. Faktum är att det är just för att han bejakar dessa som han (i stället) förordar celibatet. Om tiden är kort är det kanske viktigare att prioritera missionen än att ”stadga sig” med fru/man och barn – för att nu inte tala om villa, volvo och vovve …

Hursomhelst kan man säga att Paulus i och med detta bygger vidare på en undervisning som kan härledas även till Jesus själv. I slutet av sin undervisning om äktenskapet i Matteus 19 säger Herren:

Inte alla förstår det ordet utan endast de som har fått den gåvan. Det finns de som inte kan gifta sig, därför att de är födda sådana, och de som inte kan det, därför att människor gjort dem sådana. Och det finns andra som för himmelrikets skull inte gifter sig. Den som kan förstå detta, må ta det till sig. (Matt 19:11-12)

I dessa verser identifierar Jesus tre olika grupper, som alla har det gemensamt att de behöver leva i celibat:

1) De som är ”födda sådana”

2) De som har blivit ”gjorda sådana”

3) De som ”för himmelrikets skull inte gifter sig”

Kategori 1 kan med största sannolikhet handla om flera olika grupper. Det kan handla om personer som inte känner sig attraherade av andra och/eller saknar längtan efter familj och barn. Men det kan även handla om könlösa eller människor med en sexuell orientering som gör att de känner att de inte vill eller kan ingå ett (heterosexuellt) äktenskap.

Kategori 2 ska rimligen ses som en omskrivning för kastrater eller eunucker – en grupp som inte är särskilt vanlig i Västvärlden i dag (även om sterilisering faktiskt förekommer även i Sverige), men som definitivt var en folkgrupp att räkna med i det gamla Romarriket.

Kategori 3, slutligen, handlar om just det som aposteln Paulus talar om i 1 Kor 7: människor som med hänvisning till sin personliga kallelse till mission och evangelisation väljer att avstå från äktenskap och barn – ”för himmelrikets skull”. 

Celibatet kan därmed beskrivas som ett bejakat singelskap. En önskan eller kallelse att leva utan vare sig tillfälliga eller långvariga sexuella relationer, och därmed också utan det familjeliv som kan bli frukten av att vara gift. Detta för att kunna använda all sin tid åt att sprida och förkunna evangeliet utan att behöva ta hänsyn till familj.

Så även om celibatet som term inte återfinns i Bibeln är det likafullt ett fullt legitimt livsval hämtat direkt från bibelordet och som bär på en särskild välsignelse för den som väljer att gå in i det.

Olof Edsinger

 

PS! Underförstått i resonemanget ovan är att sex är något som hör äktenskapet till. En kristen som inte är gift uppmanas i Bibeln avstå från sex fram till dess att han eller hon gifter sig. Om detta ”tillstånd” ska benämnas med termen celibat eller inte kan man diskutera. Bibelns uttryck för sex före eller utanför äktenskapet är ”otukt”. Se gärna mina andra artiklar i ämnet på www.efterkristus.nu

 

*) Personligen tror jag att Paulus var änkeman, men att han hade valt att inte gifta om sig. Som tidigare artiklar har visat var han absolut inte sexualfientlig, och han talar dessutom med en stor insikt om det sexuella samlivet inom äktenskapet. Framför allt är det högst osannolikt att han som farisé – innan han blev kristen – skulle ha valt ett liv som singel. Äktenskapet stod nämligen högt i kurs i den judiska religionen. En intressant detalj är också att vi genom Paulus vittnesbörd vet att ”de andra apostlarna och Herrens bröder och Kefas” var gifta (se 1 Kor 9:5).

Har Gud ändrat sig?

Varför tar det så lång tid innan kristendomen som religion spreds till "hedningarna"? Vad var det som fick Gud att ändra sig från bara judar till alla folkslag? /Sigrid


Bibelsidan svarar:
Hej Sigrid!
I Bibeln ser vi tydligt hur Gud visserligen utväljer ett folk åt sig - judarna - men inte för att han bara vill ha ett enda folk utan för att han genom detta folk vill nå och utvälja också alla andra människor.

Detta historiska skede brukar benämnas med "frälsningshistorien" och ser den historiska utvecklingen i världen som styrd och planerad av Gud: Guds idé, ända från början, var att nå ut till HELA mänskligheten genom sin son och ett förbund med mänskligheten som inte bara gällde ett land och ett folk utan Himmelriket och alla folk. Tiden fram till Jesus kan alltså ses som en förberedelseperiod där Gud förbereder sitt folk för den Messias som han lovar att sända mänskligheten. I 1 Mos kan vi exempelvis läsa hur Gud lovar Abraham (judarnas stamfader) att:

I din avkomma (dvs judarna och i förlängningen Messias) skall alla jordens folk bli välsignade. (1 Mos 22:18 Svenska Folkbibeln).*

Gud har alltså inte ändrat sig, han fullföljde sin plan så som den var uttänkt redan från början.
Och till denna plan krävdes ett visst folk och en viss tid. Att det då känns som lång tid mellan skapelse och Jesus och sedan oss är mer för att vi är människor och ganska kortlivade av oss: några tusen år är inte särskilt lång tid för honom som lägger pusslet - han har en evighet på sig :)
/Emanuel Gillberg

*Här översätter Bibel 2000 av någon anledning "alla folk skall önska sig den välsignelse du har fått" vilket är en ganska märklig översättning då den inte har någon som bäring rent språkligt. Se grundtexten här. Så finns det heller inga andra bibelöversättningar som ger en dylik översättning utan de översätter alla mer ordagrant med just "i/genom din avkomma/säd skall..."

Störa de döda?

Hej!

Var någonstans i Bibeln står det att man inte ska störa de som redan är döda? /Åsa

 

Bibelsidan svarar:

 

Hej Åsa!

Något sådant påstående finns inte i Bibeln. Däremot har man i kristen teologi tydligt dragit en sådan slutsats i och med de få passager som omtalar andebesvärjelse, vilka alla gör det i negativa ordalag. Se tex Apg 16:16-18 och Jes 8:19-20. Det närmaste man kommer att "störa" döda i den bibliska texten är då kungen Saul besöker andebesvärjerskan i En- Dor och där får kontakt med den avlidna Samuel som då undrar "varför har du stört min ro och manat fram mig?" (1 Sam 28:15). Det är dock tydligt att Saul här bryter mot sina egna lagar som i enlighet med 2 Mos 22:18 förbjudit den sortens verksamhet. Att "störa" döda uppfattas alltså i kristen tradition uppfattats som ockult, förkastligt och djupt ogudaktigt då det gränsar till avguderi och svartkonst.

 

Allt gott!

Elias Tranefeldt

Är himlen på riktigt?

Hej Bibelsidan!
Finns himlen på riktigt eller är det bara en symbol som Jesus använder för någonting annat? Himlen står ju för många olika saker i bibeln; atmosfären, Guds namn, evigheten etc. Kan det vara så att Jesus menar att himmelriket är inom oss och att vi bara tolkat in att det finns en himmel när vi sedan dör? Vad står det i bibeln som styrker att det väntar en himmel för de som tror? - Hanna

Bibelsidan svarar:
Hej Hanna! Som du mycket riktigt skriver står begreppet himlen för en rad olika saker. Jag ska försöka förklara de olika begreppen lite. Bibeln har ganska mycket att säga om alla de här sakerna, så jag skickar med bibelord på de olika ställena, så kan du läsa vidare själv.

Vi tittar först på framtidshoppet, det vi oftast menar när vi talar om att komma till himlen, för att sedan kolla på en rad andra begrepp som lätt kan blandas samman med dessa.

– Paradiset/att vara hos Herren
I Luk 23:43 Jesus lovar rövaren på korset: ”Redan idag ska du vara med mig i paradiset.” 2 Kor 5:8 När Paulus talar om vad som sker när man dör kallar han det att ”flytta bort från kroppen och vara hemma hos Herren.” Fil 1:23 Här talar Paulus om döden som att ”bryta upp och vara hos Kristus” Joh 14:2 Jesus talar om att ”i min Faders hus finns många rum:” Pred 12:7 I Predikaren talas om döden, då ”stoftet (kroppen alltså)vänder åter till den jord det kommit ifrån och anden vänder åter till Gud som gav den.” Alla dessa texter uppfattar jag som en okroppslig tillvaro i Guds närhet, som är det första som händer när man dör som kristen. Detta är kanske det som mest liknar den klassiska synen på himlen, men är inte det slutliga hoppet för oss. I Uppenbarelseboken kap 6 beskrivs hur de döda kristna finns i Guds närhet i väntan på uppståndelsen. Så direkt efter att en kristen dör förs den personen in i Guds närhet. Detta verkar vara ett stilla tillstånd av vila och de som dör sägs vid flera tillfällen bara sova i väntan på uppståndelsen(Matt 9:24, 1 Tess 4:13). – Jesu återkomst/Uppståndelsen Sedan den tidigaste kristna tiden har hoppet varit att Jesus ska komma tillbaka till jorden i härlighet. Det finns en rad olika löften i Bibeln om vad detta kommer att innebära. Här är några: 1. Vi ska få nya, odödliga kroppar som den som Jesus hade efter uppståndelsen (1 Kor 15:42-44). Målet är alltså inte i slutändan att komma ”bort” till himlen, utan till slut ska det som Gud skapat; människan och jorden, förvandlas och upprättas. 2. Vi ska bli lika Jesus (1 Joh 3:2); Och den likheten kommer inte bara att vara att vi kommer att få nya kroppar utan vi kommer att bli fria från synden och själviskheten.

– Det nya Jerusalem
I slutet av Uppenbarelseboken beskrivs hur det himmelska Jerusalem kommer ner ifrån himlen till Jorden och att Gud ska ta sin boning ibland oss. Så i slutändan så ska inte vi komma till Gud i himlen, utan Gud komma till oss på jorden. – Guds rike/himmelriket Det här är ett begrepp som Jesus talade mycket om i både sina liknelser och den övriga undervisningen. Guds rike har blivit förutsagt av bl.a. profeten Daniel, som skriver att ett evigt rike ska etableras under romarrikets tid (Dan 2:44). Guds rike är där Gud regerar, och Guds rike kom till jorden genom Jesus och utbreds i den Helige Andes kraft. Jag tror att detta är det vi ber om när vi ber ”låt ditt rike komma!”. Guds rike kommer till slut att gälla över hela jorden när Jesus kommit tillbaka. Detta är egentligen inte det vi brukar mena när vi talar om himlen. ”Himmelriket är inom er” översätts olika i olika översättningar. Jag tror den bästa översättningen är ”Guds rike är mitt ibland er” och att Jesus talade om att Guds rike hade kommit eftersom han själv var där och på olika sätt drev det onda på flykten genom att bota sjuka, driva ut onda andar och föra människor till Gud. Här finns en nära koppling till himlen, eftersom Guds rike fullt ut kommer att komma när Jesus kommer tillbaka. Men det mesta av det som sägs om Guds rike handlar om hur Guds vilja ska ske på jorden. – Himlen/Guds himmel: Vi ber ”Ske din vilja, såsom i himlen, så ock på jorden”. Gud är ande och kan inte hittas i vår materiella värld. Men den himmelska världen är en verklighet som det talas om och som vissa människor fått skåda in i genom visioner. Några exempel är Jesaja (Jes 6), Daniel (Dan 7) och Johannes (Upp 4). En intressant aspekt av detta är att i grundtexten står det ofta ”himlarna” i plural; t.ex. står det egentligen ”Fader Vår som är i himlarna.”. I 2 Kor 12:2 står det om en person som rycks upp i tredje himlen. Det står inte så mycket om detta, men det verkar som att det finns olika nivåer i himlen, av den verkliga andliga verkligheten.

– Himlen/Fästet
Ordet himlen används också om rymden, alltså om hela universum. Det används också om atmosfären, om himlen som fåglarna flyger i. Jag tror att det finns två väldigt viktiga saker som handlar om vårt hopp (himlen), som ofta återkommer i Bibeln. För det första är det värt allt att få vara där hos Gud. Paulus skriver att den här tidens lidande väger lätt i jämförelse med den härlighet som kommer. Och Paulus led mer än de flesta kristna idag; Han piskades, satt i fängelse, led skeppsbrott, blev biten av en orm, misshandlades och blev till slut halshuggen! Det finns ingenting på jorden som är värt att missa himlen för! ”vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen men förlorar sin själ? (Mark 8:36)” frågar Jesus. För det andra är hela Bibelns budskap att Gud kommer till oss. Han kom som Jesus till oss, och han kommer att komma till jorden för att bo här tillsammans med Honom. Han skapade världen, han kommer att upprätta den. Och vi är skapade för att vara människor, och det kommer vi att vara i evigheten, inte okroppsliga andar.

Allt gott!

/Thomas Fryxelius

Hur skiljer sig GT och NT i synen på ledarskap?

Hej Bibelsidan!

Hur skiljer sig GT och NT i synen på ledarskap? /Julia

Bibelsidan svarar:

I Gamla testametet (GT) handlar gott ledarskap om att föra Israels folk in i en djupare och bättre relation till Gud och därmed till en tryggare och bättre tillvaro i det utlovade Landet (Israel).

Ledaren skall därför vara ett föredöme i oförvitligt liv, söka och älska vishet och ha en nitisk överlåtelse till Herren. Löftet att få bo i Landet hänger ihop med om foket följer Herrens undervisning eller inte:

Om du lyssnar till Herren, din Gud, och troget följer alla hans bud, som jag i dag ger dig, skall Herren, din Gud, upphöja dig över alla andra folk på jorden. (…). Herren skall se till att du får välsignelse över dina lador och över allt ditt arbete, han skall välsigna dig i det land Herren, din Gud, vill ge dig.  (…) när du håller Herrens, din Guds, bud och vandrar hans vägar. 5Mos 281ff

Ett gott ledarskap handlar därför om att få folket att älska och leva efter lagen. Den största ledaren och föredömet i GT blir därmed Mose som förkroppsligar dessa egenskaper.

De gammaltestamentliga ledarna ställs ideligen inför två stora ödesfrågor: dels synen på andra gudar och dels i hur hög grad de vågar lita till Herrens makt.

De ledare i GT som får ett gott omdöme är de som genomskådar de andra gudarna som falska och döda och därför sätter stopp för tillbedjan av dessa samt vågar gå i tro på att Herren räddar, försörjer och vägleder även om hela tillvaron tyder på något annat.

NT

Det nytestamentliga ledarskapet har inte samma fokus på ”Landet” utan här ligger istället fokus på “Himmelriket” – dvs det land Gud har i beredskap för sitt folk genom sin Messias: Jesus från Nasaret.

Därmed blir ledarskapet av mindre politisk karaktär och mer av andlig. Fortfarande handlar det om att vara ett föredöme i gudsrelation och överlåtelse. Fortfarande handlar det om att våga lita på Herren oavsett omgivningen. Men då Guds förbundslöfte i Jesus och hans offerdöd i första hand gäller Himmelriket och inte Israel blir det kristna ledarskapets fokus att få de man leder att älska och leva efter Jesus (den inkarnerade gudsundervisningen).

Jesus blir därmed det kristna ledarskapets viktigaste riktmärke och förebild och allt annat ledarskap skall vara och blir underställt honom.

De kristna ledarnas stora utmaningar i NT handlar om villoläror om Jesus (avguderi) och att våga dö martyrdöd (våga lita på att Jesus är Herre också över döden). Dvs egentligen samma saker som de gammaltestamentliga fast på ett andligt plan och kopplat till Jesus som person.

För att uttrycka det kort: Synen i GT och NT på sättet att leda och drivkrafterna till att vilja leda är alltså samma, men slutmålet skiljer: I GT är det Landet och i NT är det Himmelriket. S

om kristen måste man dock ha klart för sig att Landet används som en typologi (modell) för just himmelriket och det gör att den gammaltestamentliga synen på ledarskap inte är försvunnen bara för att man är kristen men i ljuset av Kristus blir den ofta transformerad.

Några belysande bibelord om ledarskap:

Kungen skall inte skaffa sig en mängd hästar (…). Han skall inte skaffa sig en mängd hustrur och förledas till avfall av dem. Inte heller skall han skaffa sig en stor mängd silver och guld. När kungen har bestigit tronen skall han låta göra en avskrift av denna lag [dvs Torahn], den lag som de levitiska prästerna har hand om. Han skall ha den hos sig och läsa i den så länge han lever, så att han lär sig att frukta Herren, sin Gud, och troget följer allt som står i denna lag, alla dessa stadgar. Då förhäver han sig inte över sina bröder och viker inte av från lagen åt vare sig höger eller vänster, och då skall han och hans ättlingar regera länge i Israel. 5 Mos 17:16- 20

Jesus kallade till sig dem och sade: ”Ni vet att de som räknas som härskare är herrar över sina folk och att furstarna har makten över folken. Men så är det inte hos er. Den som vill vara stor bland er skall vara de andras tjänare, och den som vill vara den förste bland er skall vara allas slav. Människosonen har inte kommit för att bli tjänad utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många.” Mark 10:42

Församlingsledaren måste ju vara oförvitlig, eftersom han är Guds förvaltare. Han får inte vara självgod, inte häftig, inte missbruka vin, inte vara hårdhänt, inte sniken, utan skall vara gästfri, godhjärtad, behärskad, rättrådig, from och sträng mot sig själv. Han skall hålla sig till lärans pålitliga ord, så att han kan styrka andra med en sund undervisning och vederlägga motståndarna. Tit 1:7

Vad kännetecknar Johannes evangelium?

Vad kännetecknar Johannes evangelium?


Bibelsidan svarar:

Johannes – är det yngsta och det kanske det mest genomarbetade evangeliet. En enig forskarkår menar att det är skrivet strax innan år 100 och troligen i Efesosområdet. Fornkyrklig tradition utpekar en av lärjungarna med namnet Johannes som författaren. Det är dock tydligt att evangeliet inte bara har en författare utan flera och att den ”älskade lärjunge” som anses vittna om allt det som står i boken avlidit innan evangeliet fick sin slutliga form: kapitel 21 är nämligen mycket tydligt ett tillägg gjort av lärjungarna till (eller församlingen kring) denna lärjunge.

Detta förhållande kan förklara de oerhörda skillnaderna i språk mellan Johannesevangeliet och Uppenbarelseboken som också skall vara skriven av samma Johannes om man får tro fornkyrklig tradition. Dessa fornkyrkliga uppgifter är visserligen inte alltid tillförlitliga, men i detta fall är det biskop Ireneus som är källan och då han föddes ca 130 evt betyder det att han skriver ner sina uppgifter endast ca 50 år efter att Joh och upp skrevs. På så kort tid borde inte så viktiga böcker ha hunnit tappa författaruppgift. Lösningen skulle kunna vara att Uppenbarelseboken är skriven av Johannes själv och därför bär prägel av arameiska (Johannes modersmål) och dålig grekiska. Evangeliet däremot är skrivet på hans vittnesmål (Joh 21:24) av hans grekisktalande lärjungar /församling i Efesos och dessa fullföljde boken efter hans död.

Avsnittet om äktenskapsbryterskan (8:1-11) tillhörde dock inte detta material utan har tillfogats boken så sent som på 400-talet. Denna text hörde troligen hemma i Lukas från början (det finns Lukaspapyr med denna berättelse på), men av olika orsaker hamnade det vid sidan om i ett par hundra år innan det åter fick sin plats i NT, då tyvärr i fel evangelium.

Johannes driver som ingen annan evangelist glädjen och styrkan i den kristna församlingsgemenskapen som avspeglar det eviga livet som i sin tur har sin upprinnelse i Guds eget inkarnerade ord: Jesus.

Här återfinns kända passager som ”I begynnelsen var ordet” (1:1) och ”Ty så älskade Gud världen att han gav den sin egen son…” (3:16). Tonen är ofta starkt teologiskt och symbolladdad: död och liv, mörker och ljus är viktiga begreppspar och väldigt mycket kräver att man redan vet en hel del om Jesus för att förstå. Detta brukar kallas den johannesiska ironin och anspelar på underförstådda samband som inte förklaras och som missförstås av personer i berättelsen men inte av läsaren. Ett klassiskt exempel på detta är rådsmedlemmen Nikodemus som kommer till Jesus som berättar för honom att en människa måste bli född ”på nytt”.

Läsaren antas veta om att en kristen kan kallas pånyttfödd och att den som har Anden är att betrakta som en ny människa och ler därför överseende när Nikodemus – som trots att han är skriftlärd – undrar hur en människa skall kunna krypa in i livmodern igen (Joh 3).

Det finns också oerhört många dubbeltydigheter i texten som ofta har sin upprinnelse i hebreiskan men är transformerade till grekiska. Det gör att Johannesevangeliet ofta blir nästan omöjlig att översätta på ett rättvisande sätt, trots att själva grekiskan faktiskt är mycket lätt, om än välvårdad.

Johannes skiljer sig kraftigt från synoptikerna i både upplägg och språk och har ett helt annat grepp på kronologin. Bland annat står det klart att Jesu jordiska verksamhet spänner över hela 2-3 år vilket de flesta historiker nog menar är mer historiskt riktigt än synoptikernas ganska schematiska framställning om 1 år. Det, tillsammans med många andra historiska detaljer, gör att man idag tillmäter Johannes en mycket stor historicitet och relevans för kartläggandet av den historiske Jesus, trots att evangeliet till sin språkdräkt oftast är närmast poetisk.

När det kommer till Jesus är ”upphöjelsen” central för Johannes. Jesus upphöjs som kung över hela världen genom att upphöjas på korset. På så sätt ger han sitt liv för att hela världen skall få liv och ”liv i överflöd”. Ordet ”liv” (grek zoe) ges enorm tyngd och är ett nyckelord i evangeliet där Jesus lovar att den som tror på honom skall leva även om han dör (11:25).

Allt gott!

Elias

Vad kännetecknar Lukas evangelium?

Vad kännetecknar Lukas evangelium?

Bibelsidan svarar:

Lukas – Det längsta av evangelierna (faktiskt lite längre än Matt som dock har fler kapitel, Luk har bara 26) med mycket särstoff (dvs sådan text som inte återfinns någon annanstans). Här möter vi bland annat tullindrivaren Sackeus, liknelsen om den förlorade sonen och herdarna i stallet. Lukas skriver på en god grekiska och är enligt traditionen den Lukas som uppträder som Paulus medarbetare i Apostlagärningarna.

Detta finns inte heller utsagt i evangeliet självt, men mycket tyder på att så skulle kunna vara fallet. Lukas har en stor förkärlek för det gammaltestamentliga i Jesusberättelsen och Jerusalems tempel är ett genomgående och viktigt tema. För att förstå Lukas evangelium bättre bör man därför studera templet och tempelkulten närmare. Ett annat viktigt perspektiv för Lukas är de fattiga. Jesus är en messias för de fattiga och rikedom och pengar är något man måste se upp med ifall man vill vara en efterföljare till Jesus. Detta perspektiv har gjort att Lukas ofta kallats för ”de fattigas evangelium”.

Evangeliet är en del av ett dubbelverk där den andra boken – som också finns med i NT – fått namnet Apostlagärningarna. Dessa är tänkta att läsas ihop och det kan därför tyckas lite tokigt att Johannesevangeliet infogats mellan Luk och Apg i NTs ordningsföljd. Luk är det enda av evangelierna som har med Jesu himmelsfärd. Lukas är också ensam bland synoptikerna att använda det grekiska ordet soter (frälsare) om Jesus och tala om hans verk som innebärande soteria (frälsning). Detta är en direkt anspelning på Jesus eget namn som på hebreiska betyder just ”räddning” och det är uppenbart att den urkyrkliga kretsar Lukas inhämtar sina uppgifter ifrån lade stor teologisk vikt vid de många GT-ställen där frälsning (hebr jeshua) omtalas.

Allt gott!

Elias

Vad kännetecknar Markus evangelium?

Markus  - troligen det äldsta av evangelierna då det med största sannolikhet ligger till grund för lejonparten av Matteus och Lukas evangelium. Antagligen skrivet runt år 65 och enligt fornkyrklig tradition av den Johannes Markus som finns omnämnd i Apostlagärningarna.

Markus evangelium är det kortaste, med bara 16 kapitel och med all sannolikhet skrivet av någon med arameiska som modersmål (och inte grekiska. Detta med tanke på de många arameismerna  - arameiska uttryck översatta till grekiska - och flera grammatiska fel). Däremot är det oftast så att de ingående berättelser (sk perikoper) som finns med i Markus är mer utförliga och längre än motsvarande berättelser i Matt-Luk.

Markus tydligaste särdrag är den sk ”messiashemligheten”: dvs att Jesus gång på gång förbjuder människor och onda andar att berätta att han är Messias och Guds son (vilket dock inte hjälper, för de berättar ändå). Detta får sin upplösning i den hedniske officeren som står vid Jesu kors och säger Den mannen måste ha varit Guds son” precis efter att Jesus givit upp andan (Mark 15:39).

Messiashemligheten är därmed fri att sprida, nu när messias gjort det messias skall: lida och dö som ett offer för hela världens synd. Så är också offertematiken oerhört närvarande hos Markus när det gäller att beskriva Jesus. Det är evangeliet, glädjebudskapet, som Markus inleder med att han vill berätta om (Mark 1:1).

Bibel 2000 har här tonat ner begreppet ”evangelium” och har av någon anledning valt att översätta grekiskans euanggelion (evangelium) på två olika sätt i inledningen; ”Glädjebudskap” i 1:1 och i 1:14 endast med ”budskapet”. Detta är mycket olyckligt, för det handlar i Markus inte om vilket budskap som helst, utan det Glädjebud (evangelium) som ligger dolt i messiashemligheten: offerdöden.

(Över huvud taget kan jag tycka att Markus evangelium gör sig bäst i Folkbibelns översättning som bättre fångar den stolpiga och ganska enkla grekiska som evangeliet är skrivet på.)

De äldsta manuskripten av Markus slutar i och med vers 16:8: ”…för de var rädda.” En så abrupt avslutning är dock inte trolig utan dessa manuskripts förlaga bör ha blivit skadat och förlorat den ursprungliga avslutningen. Den avslutning som finns tillfogad i senare manuskript (16:9-14) tycks vara en sammanfattning av Matt 28 men har dock tillfogats så tidigt att man inte kan säga att den inte hör hemma i Markus. Det är alltså inte frågan om något sent tillägg utan om ett mycket, mycket tidigt och därför har alla bibelutgåvor kvar de sista verserna i Markus, men ofta inom klammer för att visa att de inte avfattats av samma författare.

Det gör att Markus evangelium alltid har räknats till evangelierna även om uppståndelsen alltså inte finns med i de äldsta bevarade manuskripten, avslutningen är tillräckligt gammal och tillräckligt nära det som borde varit originalavslutningen för att ändå räknas in bland evangelierna.

Allt gott!

Elias

Vad kännetecknar Matteus evangelium?

Bibelsidan svarar:

Synoptikerna - Berättar historien om Jesus på ett mycket schematiskt, förenklat och avskalat sätt. Jesus (troligtvis tre) verksamhetsår skalas ner i berättelsen till att framstå som rymmandes inom ramen för ett enda kalenderår, grekiskan är ganska enkelt hållen och de flesta forskare är överens om att det är Markus evangelium och en ytterligare – idag ej längre bevarad – källa (i akademiska sammanhang ofta kallad Q) som ligger till grund för de större delarna av synoptikernas berättelser.

Matteus – i fornkyrklig tradition (så långt tillbaka som ca 130 evt) skriven av lärjungen Matteus, något som dock inte utsägs i evangeliet självt. Av stilen och språket att döma är det dock skrivet av en judekristen som behärskade grekiska mycket väl och dateras vanligen till år 70-80 evt.

Matteus 28 kapitel utgår till största delen från Markus evangelium men har också s.k särstoff (material unikt för Matteus). Till särstoffet hör bla stora delar av förhistorien (Jesu födelse) och många jesusord, tex missionsbefallningen (Matt 28:16-20).

Ett tydligt särdrag för Matteus disposition är de fem tal som Jesus sägs hålla på olika platser och som utgör sammanfattningen av hans undervisning. Dessa tal är så teologiskt och kärnfullt hållna att Matteus evangelium fått enormt viktig status i kyrkan vad gäller etisk undervisning och kristen moral. Talen brukar kallas för Bergspredikan (5-7), utsändningstalet (10), liknelsetalet (13), kyrkoordningstalet (18) och talet om den yttersta tiden (24-26) och avslutas alla med formeln ”när Jesus hade avslutat detta tal…”.

Det är i Matteus evangelium vi möter personer som de vise männen och lärjungen Petrus lyfts fram på ett särskilt sätt. Vidare arbetar Matteus mycket med gammaltestamentliga citat som kopplar ihop berättelsen om Jesus med den judiska historien.

Om man skall plocka ut ett par särskilt viktiga och mycket vanliga begrepp i Matteus blir det ”människosonen” och ”himmelriket” som i sig sammanfattar det Matteus vill trycka på i berättelsen om Jesus: Gud som blir människa i Jesus och hur himmelriket därmed tar plats i och öppnas för mänskligheten.

Allt gott!

Elias

Vad är kännetecknande för evangelier?

Bibelsidan svarar:

Evangelier

Det finns endast fyra skrifter bevarat till vår tid som kan göra anspråk på att kallas evangelier i urkyrklig bemärkelse, dvs berättelser om Jesu liv och gärning som använts av kyrkan som kanon (dvs normerande och lärogrundande för kristet tro och liv). Kriterierna för vad som kunde användas som evangelium kan sägas ha varit följande:

1 Berätta om Jesus som verksam till undervisning och underverk i Galileen, jordandalen och Jerusalem.

2 Återge den sista måltiden.

3 Berätta om Jesu korsdöd som en offerdöd.

4 Berätta om Jesus som uppstånden.

5 Ha avfattats i direkt tidsmässig närhet till de 12 lärjungarna (apostlarna) och den apostoliska förkunnelsen. (Dvs inte senare än 2a generationens kristna.)

6 Vara spritt, använt och accepterat av hela kyrkan sedan nära tid till avfattandet.

Dessa punkter gäller alla för de 4 evangelier som finns bevarade i den textsamling vi kallar för Nya Testamentet: Matteus, Markus, Lukas och Johannes. Det gäller dock inte för de många andra skrifter från denna och senare tid vilka också ofta kallas för evangelier men som alla felar på en, flera eller alla punkter ovan.

Det gör att de evangelier vi har i NT i grunden är mycket lika när det gäller synen på Jesus och det övergripande budskapet: de vill alla framställa Jesus som en lidande Messias, Guds son och kungars kung.

Sinsemellan har de dock både stilistiska och kronologiska skillnader samt också vissa skillnader i händelseförlopp och utsagor som blir mycket intressanta för en kristen läsare.

De tre evanglier som inleder NT: Matteus, Markus och Lukas brukar kallas för synoptikerna (av lat. synopsis = samsyn) då de mycket tydligt delar mycket material på ordagrann nivå. De har alltså utgått från i allt väsentligt samma källor vid avfattandet och sammanställandet. Det fjärde evangeliet, Johannes evangelium, har dock en helt annan struktur och även ett annat språk och har i allt väsentligt inte använt sig av synoptikernas textkällor.

Se f.ö svaren på frågorna om de olika evanglierna!

Elias

Vad skall jag läsa?

Hej! Jag funderar på att börja läsa evangelierna men vet inte vilken av dem jag ska börja med. Kan du berätta lite om likheter/skillnader så jag får en överblick över evangelierna? / Isak

Bibelsidan svarar:

Utifrån beskrivingarna av de olika evangelierna i de särskilda posterna för detta så är mitt råd att om man vill börja studera evangelielitteraturen så skall man börja med en synoptiker, med fördel Lukas som har med mest. Ett tips kan då vara att läsa Lukas 1, därefter fortsätta med att läsa Matt 2 för att sedan gå tillbaka och läsa hela Lukas. Då har fått med sig ca sig 90 % av det synoptiska materialet.

Efter Lukas är det egentligen tänkt att man skall gå över till Apostlagärningarna, så det är mitt primärråd, men om du vill fortsätta hålla dig till evangelier så är det självklara valet att läsa Johannes för att bryta av lite från synoptikervinkeln. Då har man också en ganska god grund att förstå Johannes utifrån.

Många som börjar läsa bibeln gör det felet att de slutar när de inte förstår eller hänger upp sig på vissa formuleringar. På så sätt brukar läsningen stoppa upp och de kommer aldrig igenom boken.

Ett annat fel är att betrakta bibeln som en godisburk där man läser en liten mening här och var för att få i sig något tänkvärt. Problemet blir att man aldrig kommer begripa den övergripande storyn på det sättet och heller inte får någon känsla för de ingående böckerna. Nej när man börjar läsa Bibeln så skall man börja genom att läsa den precis som andra böcker: långa stycken (helst hela bibelböcker) i ett svep så att man får i sig hela historien, och absolut inte stoppa bara för att man inte fattar.

Sedan, när man har blivit hemma i storyn kan man läsa mer selektivt. Det tar faktiskt inte så mycket tid alls att läsa hela bibelböcker. Nedan följer en lista över hur lång tid en normalläsare lägger ner på evangelierna och Apg:

Matt   1h och 56 min.
Mark  1h och 16 min.
Luk      2h och 18 min.
Joh      1h och 44 min.                                                                                                                     Apg     2h och 10 min.

Mitt läsförslag alltså för den som vill sätta sig in i berättelsen om Jesus: Luk 1, Matt 2, Luk 2-26, Apg, Joh



Allt gott!

Elias

Vad står det i bibeln om himlen?

Hej! vad står det i Bibeln om himlen? / Julia

Bibelsidan svarar:

Precis som på svenska så har himlen i bibeln dubbel betydelse: förstabetydelsen är helt enkelt det vi idag kallar för jordens atmosfär och den rymd i vilken fåglarna flyger och molnen flyger fram (tex Ps 8:9, Ord 3:19) samt även på det vi brukar kalla det synliga universum med stjärnor och planeter. Man kände väl till att det var längre till stjärnorna än till molnen och man refererade därför ibland till himlen som indelad flera i olika sfärer. Så talas det tillexempel ofta om ”himlarnas himmel” och syftar snarast på det vi skulle kalla för ”rymden”.

Denna himmel liknas bland annat vid ett tält över jorden som Gud har spänt ut (Ps 104:2, Ps 8 mfl) och tillhör det som på domens dag skall förgå tillsammans med jorden (Matt 24:35).

Andrabetydelsen syftar på Gud själv, hans rike och hans verklighet och ofta görs ingen skarp distinktion mellan den synliga himlen och Guds himmel i bibeltexten, men av det större sammanhanget förstår vi att man ändå tänkte sig Guds himmel som ”utanför” himlen och himlarnas himmel eftersom det står att Gud är så stor och fantastisk att inte ens himlarnas himmel rymmer honom (tex 2Krön 2:6). Himlen och himlarnas himmel (atmosfären och universum) är med andra ord en del av skapelsen och alltså underställda tidens gång.

Guds himmel däremot är inte en del av den förgängliga skapelsen utan utgör den såkallade evigheten (Ps 9:8): dvs en plats utanför tid och rum så som vi känner det som inte har början och inte har något slut utan bara ÄR.

Det är i denna himmel Gud har ”rest sin tron” (Ps 103:19), dvs här regerar Gud fullt ut, ohotad av ondskan som är tidsbegränsat förvisad till det synliga universum – (Upp 12:9). Från denna himmel skapar Gud ”himmel och jord” (1 Mos 28:17), det är också härifrån hans uppenbarelser kommer (5 Mos 4:36) och det är därifrån Kristus träder in i världen genom Maria (Joh 1:9-18).  Det är också dit han återvänder i och med himmelsfärden (Apg 1:9 ff) för att sätta sig på Faderns högra sida och tillsammans med Fadern utgöra det gudomliga styret över skapelsen (Rom 8:34). Denna himmel skall bli de frälstas slutliga hemvist (2Kor 5:1-2) – i Guds eget rike med direkt närhet till honom (Upp 21:4).

En mycket stor del av Jesu undervisning handlar om Guds himmel och han använder då ofta begreppen ”Guds rike”, ”Riket” eller ”Himmelriket” när han beskriver hur det är där. Detta gör han med jordiska bilder och liknelser för att med så många bilder som möjligt försöka fånga det som egentligen inte kan beskrivas då det är alltför underbart för människor att fatta: himmelriket är som ett senapskorn som blir ett träd (Luk 13:19), en surdeg som genomsyrar en jättelik deg (Luk 13:20), som en skatt (Matt 13:44) eller ett gästabud Luk 14:55ff), en stad med gator av guld (Upp 21:9ff).

I himlen finns Guds otaliga himmelska väsen som brukar benämnas änglar och som bland annat tjänar honom med tillbedjan och lovsång (Ps 148:2, Upp 5:11).

I himmelriket råder ingen död, ingen sorg och ingen pina utan endast lovsång, tillbedjan och fullkomlig glädje (Upp 21)

Det är dock tydligt att för den kristne börjar himmelriket redan i och med dopet som symboliserar och manifesterar hur vi dör och uppstår med Jesus (Rom 6:8). Så gäller att himmelriket även är inom oss och inget som går att iscensätta här på jorden (Luk 17:21). Däremot kan det avspeglas på jorden genom att människor försöker leva rätt och rättfärdigt (Matt 6:10). Med anledning av detta pekar också Jesus ut två typer av människor som det är särskilt svårt för att kunna ta del av Guds rike då de lever motstridigt gudsrikets principer: rika och hycklare (Matt 23:13, Matt 19:24). Rika för att de uppenbarligen har för stor kärlek till det jordiska och jordiska ägodelar och hycklare för att de inte känner syndanöd och förstår syndabekännelsens och förlåtelsens betydelse för ett riktigt umgänge med Gud.

Himlen kan i NT också vara en omskrivning för Guds namn - JHVH - (Luk 15:18) då detta redan på Jesu tid helst inte uttalades med respekt för budordet att inte missbruka Herrens (JHVHs) namn.

Kan Jesus bli förvånad ?

Vad jag har uppfattat tidigare är Jesus tidlös och vet vad som kommer hända. Men i Matt 8:10 står det att " Jesus blev förvånad.." När han fick se en sån stark tro hos en officer som bad om hjälp. Kan Jesus/Gud bli förvånad? Har inte han allt i hans hand? Kan vi verkligen känna oss trygga om Gud inte alltid vet vad som kommer att hända ? / Hanna

Bibelsidan svarar:

Det korta svaret på denna fråga är att det står att Jesus blev fövånad och alltså kunde reagera med förvåning. Det långa svaret är ju naturligtvis lite längre...

Frågan berör precis som du också säger, Jesu/Guds allvetande och allsmäktighet. Därmed hamnar också frågan om hur Jesu mänskliga natur förhåller sig till Jesu gudomliga natur.

Detta är något som i alla tider vållat dispyter i kyrkan, där vissa har utvecklats till regelreätta teologiska krig. Därmed har man också försökt att fastslå i detalj vad Jesus kan, respektive inte kan göra som Gud i mänsklig natur med flera olika mer eller mindre obegripliga teologiska termer som resultat. En vanlig hållplats i diskussionen är Jesu utsaga i Matt 24:26 m markusparallell där han menar att inte ens sonen (=han själv) känner dagen eller timmen när himmel och jord skall förgå.

Ofta brukar man därför säga att Jesus i sin sin mänskliga natur är bunden under tidens lagar (dvs som människa på jorden är han inte tidlös - han kan bara veta att och hur men inte exakt när.) Din fråga sträcker sig dock längre än så, eftersom förvåning primärt inte hör samman med kunskap om tid utan med kunskap om förhållanden. Dvs: visste inte Jesus att denne romare ägde en stor tro?

Här är det dock viktigt att komma ihåg hur bibelordet kommit till och fungerar: evangelierna (Matt, Mark, Luk, Joh) är oftast inte av dogmatisk (dogmatik=troslära) karaktär (dvs de fastlår sällan vad kristen tro och Jesu natur är som en regelbok) utan de är mestadels deskriptiva (dvs de beskriver oftast bara hur och vad Jesus sade och gjorde).

Risken är alltså att man inte utgår från bibelordet när man formulerar dogmatik, utan tar bibelordet som dogmatik i sig. Om man gör det kommer väldigt mycket i Bibeln att framstå som motsägelser och inkonsekvent och man blir tvungen att ägna mycket tid åt omförklarande dogmatiska överbyggnader.

Ett bra exempel här är bönen Fader Vår där Jesus lär oss att be att slippa utsättas för prövning/frestelse.  I det mer dogmatiskt hållna Jakobsbrevet står det att "Gud prövar/frestar ingen" (Jak 1:13). I grekiskan används samma ord (peirazō) på dessa platser och det kan till svenska översättas med såväl prövning som frestelse (syns inte så bra i Bibel 2000 som blandar orden "fresta" och "pröva" när det i grundtexten egentligen är samma grekiska ord).

I kyrkan har det därför ibland uppstått strid kring vem som har rätt om Gud: Jesus som säger att Gud kan inleda i frestelse eller Jakob som säger att Gud inte kan det. Det är ett typiskt exempel där man ställer en icke-dogmatisk text mot en dogmatisk i tron att de båda är dogmatiska och att de därmed tar ut varandra.

De som gör så men ändå vill behandla båda ställena som Guds ord blir tvungna att göra en dogmatisk överbyggnad för att ändå få ihop dessa ställen och inte ta bort något av dem. En vanlig sådan överbyggnad är att hävda att Jakob avser frestelsedimensionen i ordet (som djävulen står för) medan Jesus avser prövningsdimensionen (som Gud anses står för) och att de alltså inte egentligen talar om samma sak.

Ett enklare sätt att förklara denna skillnad är helt enkelt att inse att Jesus inte uttalar sig dogmatiskt i bönen på det sätt som Jakob gör. Det Jesus vill lära oss är inte att Gud är den som frestar eller prövar utan att vi skall vända oss till honom och be honom om att slippa det vi tror att våra hjärtan och kroppar inte klarar av (Jesus eget exempel här på en prövning som vi skall få be att slippa är att fly på vintern - Matt 24:20).

Då får vi ett böneförhållande till Gud som utsäger att han har allt i sin hand och makt också över det onda och förskräckliga och därmed kan kontrollera om vi kan utsättas för det eller inte (även om det tekniskt sett är djävulen som står för ondskan vilket Jakob vill få oss att komma ihåg så vi inte börjar tror att Gud är ond bara för att han tillåter ondska). Det gäller alltså att se vilken sorts text vi har framför oss så att vi också kan dra rätt exegetisk slutsats.

Samma sorts resonemang kan alltså användas för den text du nämner. Det är ganska uppenbart att evangelisten inte är ute efter att göra ett dogmatiskt uttalande om huruvida Jesus är allvetande eller inte utan beskriver hur mötet mellan officeren och Jesus tedde sig: detta är faktistkt inte enda gången det står att Jesus reagerar med förvåning (grek thaumazō: förvånade sig, förundrade sig, häpnade ). Även i Mark 6:6 "häpnar" Jesus, denna gång som reaktion på folks otro. Vi båda tillfällena handlar det alltså om människors reaktion på Jesus på ett trosplan.

Samma förundran som Jesus reagerar med på nasareernas otro (de som verkligen borde tro på honom eftersom de om några känner honom), visar han nu inför officerens enorma prov på tro (officeren som inte borde ha några som helst orsaker att tro på Jesus utan tvärt om se honom som en potentiell fiende - alla trodde ju att Messias skulle utrota alla romare).

De texter av mer dogmatisk karaktär som finns om Jesu allvetande (Joh 2:24 osv) skall alltså inte ställas emot de deskriptiva texter som finns om hur han reagerar i mötet med människor. Samma sak gäller ju faktiskt alla de känslor Jesus/Gud visar prov på: om Jesus vet vad som skall hända är det väl inte särskilt gudomligt att reagera känslomässigt på det som händer? Varför blir till exempel Jesus så ledsen och upprörd (syns lite dåligt i Bibel 2000) i mötet med änkan i Nain som förlorat sin son om han ändå vet att han kommer göra henne glad igen när han uppväckt sonen - osv?

Av någon anledning väljer Gud att uppenbara sig som en känslomässigt engagerad Gud trots sin allvetande och allsmäktiga karaktär och det gäller även uppenbarelsen i Jesus. Detta avspeglar samtidigt ganska bra vem Gud är: inte en idé eller filosofisk nödvändighet, utan en levande Gud med passion för sin skapelse och människan i synnerhet.

Därför förundrar sig Jesus över romaren som tror på honom. Därför förundrar han sig över människor som vägrar att tro på honom fast det är så uppenbart att det är han som är Gud. Och allsmäktig. Och allvetande. Och på ett dogmatiskt plan allt annat än förvånad: det är ju hans människor och hans skapelse och han vet ju precis hur vi fungerar. Med tro ibland och otro - och kanske oftast med en rejäl blandning av bådadera (Mark 9:24)

Man kan också närma sig denna fråga på flera andra sätt, inte minst religionsfilosofiska (vilket också många tänkare har gjort - läs gärna prof. em. Alvin Plantingas Does God Have A Nature?) och jag menar inte att detta var ett fullständigt uttömmande svar i frågan, men däremot ett med en exegetisk vinkel vilket ligger i linje med hur Bibelsidan väljer att svara på frågor som glider mot det religionsfilosofiska som denna fråga gör.

Allt gott!

Elias Tranefeldt